Beat – en vision om frihet, och sedan?

En vanlig uppfattning om beatgenerationen är att den genom sin livsföring spred och förhärligade användningen av droger. De var outsiders och ”carefree souls” och hade något av en James Dean-image, dvs. de var manliga, sårbara och inte underställda någon eller något. Både Dean och beatförfattarna fick symbolisera en frihetslängtan och ett avståndstagande från det konforma USA under 1950-talet. Beatgenerationen jagade en livsupplevelse som skulle vidga livet och ge mening, och distanserade sig från förväntningar hos samhälle och föräldrar.

Med en vision om individuell frihet och självförverkligande som tog sig uttryck i konst, litteratur, musik, film och mode blev beatgenerationen en influens till 1960-talets hippierörelse, vänstergrupper, miljö- och HBTQ rörelse. Flera i rörelsen experimenterade med droger, vilket bidrog till en mytbildning kring droganvändning som en väg till kreativitet, upplysning och frihet. Vad hände med den visionen?

Beatrörelsen kom ur en krigsgeneration. De flesta av dem var födda på 1920-talet, hade genomlevt 1930-talets depression och formats av andra världskriget och 1940-talet. De levde bohemliv och experimenterade för att bana väg för något nytt, något som var expressivt och vidgande. Världen låg öppen. Friheten kunde vara hur stor som helst, det var bara individen som satte sina begränsningar. Samtidigt var rörelsen liten. Den bestod av en mindre krets av författare och konstnärer och hade litet inflytande på sin samtid, men sett i backspegeln var de förtruppen till protest- och hippiegeneration på 1960- och 1970-talet.

Många beatförfattare experimenterade med droger och skrev om sina upplevelser, vilket bidrog till en mytbildning kring droganvändning som en väg till kreativitet, upplysning och frihet. Allen Ginsberg, en av frontfigurerna, beskrev sina erfarenheter av LSD i form av intensiva naturupplevelser. Hans ingång var att LSD skulle användas i sällskap med nära vänner för att främja de positiva effekterna av drogen. LSD kunde nämligen ge människor en djupare förståelse av sig själva och världen omkring. Samtidigt var flera i beatrörelsen medvetna om de mörka sidorna av missbruk och dokumenterade även dessa i sina verk.

BEATGENERATIONEN

De centrala författarna i rörelsen var förutom Allen Ginsberg (1926–1997), Jack Kerouac (1922 1969) och William S. Burroughs (1914–1997). De delade en passion för litteratur, poesi, resande, jazz och en alternativ livsstil och startade en intellektuell rörelse som fokuserade på andligt sökande och samhällskritik. Litterära förebilder var Walt Whitman, T. S. Eliot och Ezra Pound, som alla experimenterade med form och språk.

Termen beat användes först av Jack Kerouac för att beskriva vänkretsen av författare. En betydelse av beat var att vara utsliten, utbränd och stå utanför samhället. En koppling fanns också till jazzens beat (slag), särskilt till bebopen. Men för Kerouac och Ginsberg hade beat också en andlig betydelse (beatitude) – lycklig, salig, strålande – som knöt an till sökandet efter det äkta och det genuina, en lycka över varat.

Beatrörelsen hade sitt centrum i bohemiska konstnärskretsar i San Francisco, Los Angeles och i New York. Man möttes på caféer och jazzklubbar där man skrev, experimenterade och läste högt. Framträdanden och performance var centrala inslag. Det kunde vara högljutt, rått, rökigt, men ”äkta”. Något medelklassliv var det inte tal om. Man skulle ”brinna”, leva fri från det materiella, inte hålla tillbaka och sträva efter det outforskade. Sal Paradise, Jack Kerouacs alter ego i hans roman On the Road (1957), säger:

The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars.

Det vill säga – brinn, begär med alla dina sinnen, var galen, bryt med konventionerna, var den som går före, var bara inte vanlig.

RADARPARET KEROUAC OCH GINSBERG

Vänskapen mellan Jack Kerouac och Allen Ginsberg och deras experimentella livsstil och litterära skapande var navet som formade beatrörelsen. Kerouac var den rastlösa vagabonden och Ginsberg den politiska aktivisten. I romanerna On the Road (1957) och The Dharma Bums (1958) finns Kerouacs vision om en livsstil bortom det konventionella, det materiella och det stillastående. On the Road gestaltar en rastlös och gränslös tillvaro där resandet blir en form av självupptäckt och rebellisk livsfilosofi. The Dharma Bums presenterar en kontemplativ och andlig variant, där zenbuddhism och enkelhet är vägar till en djupare mening. Båda romanerna kretsar kring en önskan om ett mer autentiskt sätt att leva, där individen följer sin egen rytm snarare än samhällets förväntningar.

Med en traditionell uppväxt i en fransk kanadensisk familj slets Kerouac mellan hemmets katolicism, buddhismen och beatgenerationens fria sex, droger och alkohol. Till buddhismen drogs han för det enkla och det andliga, för frid och försoning. Senare avfärdade han både buddhismen och den bohemiska livsstilen och återgick till katolicismen. Dessutom ansåg han att hans vision för beatrörelsen hade missförståtts och förvrängts.

Ginsberg kom från en intellektuell och konstnärlig judisk familj. Fadern var lärare och poet, känd för en traditionell och formbunden diktning. Modern var rysk-judisk invandrare och aktiv kommunist, och led troligen av schizofreni. Ginsberg kände sig ofta stå utanför det konventionella samhället, också på grund av sin sexuella läggning.

Ginsbergs dikt Howl (1955) – ett ylande vrål! – blev symbolen för beat och inspirerade också den efterföljande hippierörelsen. Dikten tar upp alienation, mental ohälsa, sexualitet och samhällskritik och ger röst åt beatgenerationens frustration. Innehållet var så kontroversiellt att det ledde till en rättslig process om obscenitet, men Ginsberg och förlaget frikändes. Howl skrevs innan LSD och psykedelika slog igenom men texten har en extatisk dimension som kan läsas som en ingång till psykedeliska upplevelser. Från inledningen:

I saw the best minds of my generation destroyed by madness,
starving hysterical naked,
dragging themselves through the negro streets at dawn
looking for an angry fix,
angelheaded hipsters burning for the ancient heavenly
 connection to the starry dynamo in the machinery of night,
who poverty and tatters and hollow-eyed and high sat up smoking
in the supernatural darkness of cold-water flats
floating across the tops of cities contemplating jazz …

”Looking for an angry fix” pekar förstås på jakten efter ett rus, ”angelheaded hipsters burning for the ancient heavenly connection” på en sökt kosmisk förståelse, och ”I saw the best minds of my generation destroyed by madness” på det sorgliga utfallet av droger.

HÅLLNING TILL PSYKEDELIKA

Men samtidigt som beatgenerationen omgärdades av en aura av drogfixering är bilden långt ifrån entydig. Kerouac var inte särskilt intresserad av psykedelika medan Ginsberg blev en hängiven förespråkare. Psykedelika ansåg Ginsberg kunde öppna sinnet för en andlig dimension och öka empatin och förståelsen i samhället och globalt. Han blev en frontfigur för hippierörelsen, med hållningen att psykedelika frigjorde och löste upp egots begränsningar och öppnade för något större än en själv.

Kerouacs missbruk bestod främst av alkohol och amfetamin. För ett vidgat medvetande föredrog han meditation och buddhism. Hans skeptiska inställning till psykedelika bidrog till en viss splittring mellan honom och andra i beatrörelsen, och senare blev han ännu mer kritisk till många av de radikala förändringar som beatrörelsen inspirerade till.

William S. Burroughs, den tredje och äldsta i kärngruppen, var intresserad av psykoaktiva substanser, särskilt opiater och hallucinogener, men var kritisk till att idealisera droger. Droger var en spegling av det sjuka i samhället snarare än andligt upplysande och gjorde människor ofria och alienerade, menade han. För Burroughs var psykedelika kopplade till kontroll, makt och manipulation – en påverkan som han såg i samhällets maktstrukturer.

Och ett visst fog fanns: Vid samma tid lanserade CIA MK-Ultra (1953–1973) ett hemligt program för att testa LSD:s potential för tankekontroll, förhör och psykologisk krigföring. Civila, mentalsjuka, fängelseinterner, militära rekryter och studenter utsattes för experiment med LSD utan att de visste om det, och många fick livslånga psykiska skador. CIA förstörde sedan stora delar av sin dokumentation så omfattningen av experimentet är svår att kartlägga, men en uppskattning är att det rörde sig om tusentals människor.

VIA BUDDHISM OCH MEDITATION

De andliga influenserna för beatrörelsen kretsade kring buddhism och meditation. Kerouac drogs som nämnts till zenbuddhismen. För Ginsberg blev tibetansk buddhism och meditation centrala i hans dagliga liv. En resa till Indien 1963 påverkade både honom och beatrörelsen. Efter att ha studerat religiösa texter med munkar kom Ginsberg fram till att han via dessa texter, liksom genom poesin, kunde nå en yttersta sanning. Poesin blev en bärare av det andliga, och hinduisk mantra-chantning en inspiration för hans beatpoesi. Parallellt intresserade sig Ginsberg för om psykedelika kunde förstärka de meditativa tillstånden och den andliga insikten. Tanken var att upplösa sig själv i skapandeprocessen, vilket förstärkte intresset för psykedelika. Buddhismen inspirerade honom också till att engagera sig i fredsrörelsen och i miljöfrågor, som en visad medkänsla (compassion) för världen.

Wales Visitation (1967) är en dikt med buddhistiska influenser som Ginsberg skrev efter en LSD-tripp. Ett utdrag:

White fog lifting & falling on mountain-brow
Trees moving in rivers of wind
The clouds arise
as on a wave, gigantic eddy lifting mist
above teeming ferns exquisitely swayed
along a green crag
glimpsed thru mullioned glass in valley rain -

Här dominerar bildspråket och naturmystiken. Raderna har en fri flytande form, glider in i varandra och har en mjukt våglik rytm, snarare än ett maniskt driv. Medan Howl kan liknas vid en predikan eller profetia, är Wales Visitation betraktande och meditativ.

KESEY OCH LEARY – EN BRYGGA TILL HIPPIERÖRELSEN

I tiden mellan beat- och hippierörelsen fanns personer som inspirerades av beat men inte var en del av den. Ken Kesey (1935–2001), som skrev romanen One Flew Over the Cuckoo’s Nest (1962; Gökboet), är en av dem. Boken, som senare filmatiserades med Jack Nicholson i huvudrollen, handlar om makt, frihet, individens rätt till självbestämmande och hur samhället behandlar den som avviker från normerna. Till skillnad från beatförfattarna var Kesey en kulturell provokatör. Han startade Merry Pranksters, en grupp som experimenterade med LSD och arrangerade Acid Tests – psykedeliska fester med ljusshower och improviserad musik. Kesey blev en bro mellan beatgenerationens intellektuella revolt och hippierörelsens upplevelsebaserade, psykedeliska kultur.

Timothy Leary (1920–1996), psykologiprofessor vid Harvard University, var inte heller han en del av beatrörelsen men central i psykedelisk kultur. Den närmaste kopplingen till beatgenerationen var Allen Ginsberg som tidigt blev en anhängare av Learys LSD-experiment. Burroughs däremot var skeptisk till Leary och kritiserade honom för att vara naiv och för att glorifiera psykedelika utan att förstå riskerna. Kerouac, som redan i slutet av 1950-talet drog sig tillbaka från beatkretsarna, ansåg att hippierörelsen hade urvattnat beatidealen och att Learys psykedeliska evangelium saknade djup.

Leary ledde Harvard Psilocybin Project tillsammans med Richard Alpert, senare känd som Ram Dass. De studerade hur psilocybin påverkade tankar, känslor och andliga upplevelser. Men projektet bröt mot flera akademiska principer och ledde till att de båda avskedades. Psykedelisk forskning omgärdades sedan under flera decennier av stränga restriktioner.

Leary experimenterade också med hur psykedelika kunde användas för att förändra personligheten och lösa psykologiska problem. Han förespråkade LSD som ett medel för personlig utveckling men ignorerade ofta de negativa effekterna, och tyvärr ledde hans inflytande till att många unga experimenterade med drogen utan kunskap om riskerna.

Mottot Turn on, tune in, drop out myntade Leary på Human Be-In i San Francisco 1967 som var en manifestation emot att delstaten Kalifornien förbjudit LSD. LSD skulle borga för ett spirituellt samhälle och vara en direkt väg till andlig insikt, menade han. Om tillräckligt många använde psykedelika skulle samhället nå en högre grad av medvetenhet och kollektiv harmoni.

HIPPIERÖRELSENS UPPGÅNG OCH FALL

Beatrörelsens mix av självförverkligande, andligt sökande och samhällskritik utvecklades och populariserades av hippierörelsen som tog idéerna ett steg längre och gjorde dem tillgängliga genom musikfestivaler, miljörörelsen, medborgarrättsrörelsen och antikrigsprotesterna. Om beatgenerationen bestod av ensamma sökare så var hippierörelsen kollektivistisk, politisk, utåtriktad och aktivistisk. Allen Ginsberg som närmast blev en guru för hippierörelsen spelade en roll i att koppla beatgenerationens intellektuella idéer till hippiekulturens extroverta och populära uttryck.

Summer of Love som är en milstolpe i hippierörelsen ägde rum 1967 i San Francisco, mest i stadsdelen Haight-Ashbury. Musik, konst, droger och alternativa livsstilar stod i fokus. Men trots idealen om kärlek och gemenskap uppstod många problem. 100 000 unga strömmade till, vilket var långt f ler än förväntat. Staden var inte förberedd och det ledde till brist på mat, boende och sanitära faciliteter. Sjukdomar som hepatit och könssjukdomar spreds. Psykedelika, särskilt LSD men även hasch och amfetamin, användes i stor omfattning. Många hamnade i psykoser, paranoia, ”bad trips” och överdoser. Hemlöshet och kriminalitet florerade, och kvinnor och minderåriga var särskilt utsatta för sexuell exploatering och övergrepp.

Efter Summer of Love gick det snabbt utför. I Haight-Ashbury blev drogerna tyngre och mer destruktiva och 1968 präglades området mest av missbruk och förfall. Trots detta blev Summer of Love en symbol för 1960-talets motkultur och f ick stor påverkan på musik, konst och sociala rörelser.

Hippierörelsen förlorade efter detta sin radikala edge och integrerades alltmer i mainstreamkulturen. Rörelsen saknade en enhetlig ledning och splittrades i olika riktningar – spirituella, politiska och ekologiska. De negativa konsekvenserna av psykedelika blev alltmer uppenbara. Psykiatriska sjukhus i USA rapporterade om en ökning av patienter med LSD-inducerade psykotiska tillstånd. Många användare fick intensiva hallucinationer, paranoia, ångest och psykotiska episoder. 

Fall där människor trodde sig kunna flyga och hoppade från byggnader rapporterades. Användare agerade med dödlig utgång, till exempel Charles Manson och hans ”Family” som använde LSD för att manipulera följare till att begå mord, till exempel på skådespelerskan Sharon Tate 1969.

De negativa konsekvenserna blev alltså tydliga. Även om LSD fortfarande hade förespråkare ledde problemen till att det förbjöds. Myndigheter och konservativa krafter slog tillbaka, särskilt efter protesterna mot Vietnamkriget. USA:s regering såg LSD som ett hot mot den politiska stabiliteten och klassade LSD som en Schedule I-drog, dvs. utan några medicinska användningsområden och med hög missbrukspotential. 1971 förklarade Nixon ”War on Drugs” och kallade Timothy Leary den farligaste mannen i USA. Många i hippierörelsen insåg att livsstilen inte var hållbar i längden och anpassade sig till det konventionella samhället.

ARVET EFTER BEATGENERATIONEN

Trots att beatgenerationens experimenterande med psykedelika ibland framställts som en väg till andlig insikt och kreativ expansion, såg man också de destruktiva sidorna. För vissa ledde drogerna till beroende, psykisk ohälsa och en känsla av alienation snarare än upplysning. Samtidigt kan beatgenerationens sökande inte reduceras till enbart dess förhållande till droger. Det var en revolt mot det konforma 1950-talet, en vision om existentiell frihet, spontanitet och autenticitet. Genom litteratur, musik och konst banade den väg för en friare, mer experimentell kultur.

I slutändan kan beatgenerationen ses som en paradox – en rörelse som strävade efter gränslöshet men ofta fångades i sina egna excesser. Dess verkliga arv ligger kanske inte i drogerna utan i en obändig tro på att livet kan levas intensivt, autentiskt och ”äkta”, och att frihet är något vi måste skapa oss själva.