Professor i kjernefysikk, Matts Roos, belyser transcendental meditasjon (TM) fra et naturvitenskapelig ståsted. Han argumenterer for at meditasjon ikke er mystikk eller autosuggestjon, men en fysiologisk tilstand som kan studeres objektivt. Roos beskriver Maharishis eksperimentelle og vitenskapelige tilnærming til å utvikle meditasjonsteknikkene og Science of Creative Intelligence.
När jeg mötte Maharishi för 11 år sedan, var det med en blandning av skepsis och nyfikenhet. Skepsis och nyfikenhet är just karakteristiska för en naturvetares attityd. Tvivlet tvingar honom att inte acceptera en förklaring, som han inte förstått själv, inte förrän tillräckliga bevis samlats. Nyfikenheten driver honom att söka bevisen.
I allmänhet överväger den skeptiska inställningen: intellektuella har svårt att bestämma sig för meditationen, som förefaller dem mystisk. I mitt fall övervägde nyfikenheten. Jag insåg, att jag inte kunde få en tillfredsställande förklaring utan egna erfarenheter. Alltså började jag meditera för att samla bevis.
Vi har sett att meditationen inte är mystik eller illusion, utan ett fysiologiskt förlopp. Den kan studeras med fysiologiska metoder, og meditationsresultaten är påvisbara logiska konsekvenser av det fysiologiska meditationstillståndet. Strängt taget behöver man inte mera skaffa sig personlig erfarenhet, för att förstå meditationen intellektuellt. I stället kan man nu vända på argumentet: eftersom man vetenskapligt kan förklara meditationens positiva inflytande, så bör man också meditera. Det finns alltså inga intellektuella motargument mera!
En fråga, som ställts många gånger under de sista 10 åren är: är meditationen vetenskaplig? Frågan är egentligen fel ställd. Meditationen kan bli föremål för vetenskapligt studium – det har vi just hört av Keith Wallace, som har tagit doktorgrad på de fysiologiske verkningar av transcendental meditation. Vetenskap är en metod och naturen är ett studium; när den vetenskapliga metoden tillämpas på studiet av naturen, så kallas det samlade vetandet naturvetenskap. På samma sätt kan meditationen bli föremål för vetenskapligt studium; det samlade vetandet har Maharishi valt att kalla Science of Creative Intelligence, Vetenskapen om skapande Intelligens. Detta är en ny vetenskap, och det är klart, att den ännu inte har samlat så mycket vetande. Men den kommer att bli av betydelse en dag.
Maharishi är något av en vetenskapsman själv. Han startade med een bra metod, prövade den på några tusen människor, tog lärdom av resultaten, modifierade tekniken, prövade den på tiotusen människor, tog lärdom av förbättringarna, osv. Den meditationsmetod som nu undervisas har undergått minst två stora och många smärre förändringar under ett decennium, nya tekniker har kommit till som utvecklingssteg, checkningsmetoderna har radikalt förändrats, t.o.m. den traditionella filosofiska bakgrunden har breddats. Maharishi är utan tvivel en stor experimentator, han har haft ett enormt människomaterial till sitt förfogande, og han har utnyttjat det väl.
Maharishi har personligen konsekvent undvikit att beslöja meditationen i mystik. Ett gott exempel på hans attityd kan jag ge från december 1960, när jag lärde mig meditera. Jag frågade honom om han checkade mig telepatisk under meditationen. «Nej», svarade han, «it would make some flashy effects, men du skulle inte ha någon nytta av det efter det jag rest». På samma sätt har han mött frågor om t.ex. klärvojans: det är inte sådant vi skall eftersträva, utan förmågan att leva i harmoni med oss själva i första hand, och med andra människor som konsekvens.
Maharishi kritiserades mycket i början för att färga sitt budskap med österländsk mystik, allegorier och okända begrepp ur indisk filosofi. I själva verket har han alltid strävat efter en så klar och rakt-på-sak framställning som möjligt; men han har ju sin bakgrund, som är främmande för oss, och han förstod sig inte då på vårt sätt att resonera. Efterhand har han lärt sig våra tankebanor; isynnerhet amerikanerna har varit hans läromästare, och nu kritiserar man Maharishi i Europa för att uttrycka sig alltför amerikanskt!
Ett exempel på Maharishis vetenskapliga attityd är, att han inte har försökt bygga upp sin Science of Creative Intelligence på bas av indisk filosofi och hemmagjorda begrepp. I stället har han tagit varje tillfälle att diskutera med vetenskapsmän, för att kunna sätta sina rön i samband med den erkända kunskapen inom fysiologi, psykologi, fysik, kosmologi, medicin. Av egen erfarenhet kan jag berätta, att när Maharishi talar med en vetenskapsman, så är det inte för att diskutera sina egna ideer, utan för att få veta vad vetenskapen sysslar med. Varje gång jag träffar Maharishi, så vill han genast veta vad man har upptäckt för elementarpartiklar sedan senast, och vad man har för teorier om dem. Det är sällan som vi diskuterar meditation.
Till slut ett par ord till samhället och till vetenskapen. Meditation är inte metafysik, autosuggestion, eller religiöst hysteri. Meditationen är ett nytt fenomen, som måste utforskas medicinskt, fysiologiskt, psykologiskt. Försvinnande litet har gjorts tillsvidare, men de första resultaten är övertygande och bör följas av andra. Meditationen bör studeras som förebyggande medel för stress och psykosomatiska sjukdomar. Och kanske mest brännande av allt: Meditationen är antagligen det effektivaste botemedlet mot narkomani, mot vilken samhället i dag står nästan maktlöst. Det vore på tiden att samhället övergav sin struts-inställning; meditationen har trampat ut sina barnskor, och är kommit för å stanna.