Om motståndets enkla handling

Det tog Hans Fallada endast fyra veckor senhösten 1946 att skriva Ensam i Berlin. Någon månad senare var han död, tärd av många års missbruk och fängelsevistelser. Han hade av Johannes R. Becher uppmuntrats att skriva om makarna Otto och Elise Hampel som avrättades i Plötzenseefängelset i april 1943. Johannes R. Becher, senare kulturminister i DDR, hade försett honom med processakter från Gestapos arkiv. Fallada bodde i den sovjetkontrollerade delen av Tyskland och det fanns ett intresse av att lyfta fram motståndshandlingar som utförts av vanliga tyskar. Men Falladas manus fick en del kritik. Huvudpersonerna var medlemmar i nazistpartiets olika organisationer och det passade inte in i den önskade historieskrivningen. Manuset rensades därför från de inslagen, dock utan Falladas medverkan.

 

Först 2011 när ett av fem originalmanus återfanns kunde boken tryckas i sin ursprungliga form. Boken rönte då en ny och internationell framgång. Den filmatiserades med Emma Thompson och Brendan Gleeson i rollerna som paret Otto och Anna Quangel, som blev namnet på Hampels, (Alone in Berlin, 2016).

 

Den kända italienska författaren Primo Levi ansåg Ensam i Berlin vara den bästa roman som skrivits om tyskt motstånd mot nazismen.

 

Monika Wirkkala

Om motståndets enkla handling

Hans Fallada, Ensam i Berlin, Lind & Co, 2012. (Jeder stirbt für sich allein, 1947.)

 

Ensam i Berlin är en berättelse om personligt mod, i en tid av krig och oro. Om att göra civilt motstånd, även om det realistiskt sett kanske är utan verkan. Om att försöka leva med värdigheten i behåll, även i en tid av samhälleligt och moraliskt sönderfall. Varje val, varje handling kan vara ett bidrag till förändring

 

Hur överlever man förlusten av en son? Den ende sonen. Stupad. Omkommen i strid. Går det att föreställa sig det? Smärtan som gröper ur och ställer sig mellan dig och världen. Vardagen som ekar tom. Det som var meningen i livet är borta. Detta händer paret Otto och Anna Quangel i krigets Berlin 1940. Runt dem finns myllret av angivare och människor i olyckliga omständigheter, och en och annan ”vanlig tysk”. Trashankar, vanligt folk och brunskjortor. Högst upp i huset på Jablonskistrasse, där paret bor, lever den gamla och förmögna judinnan Rosenthal vars man försvunnit. Nedanför dem kammarrättsrådet Fromm och under honom den försupne Persicke med söner i SS och Hitlerjugend. Sönerna håller husets invånare i tystnad och skräck, och under uppsikt. I gårdshuset bor polisspionen Barkhausen med sin prostituerade fru och fem barn, och livnär sig på utpressning och småbrott. Det är 1940-talets Berlin i de enklare kvarteren.

 

Brevet

Det kommer ett brev till Quangels från försvarsmakten om att sonen Lill-Otto är död. Föräldrarna ska vara stolta, han gav sitt liv för ”vårt fosterland”. En hjälte. Hustrun Anna reagerar med ilska: Ska det trösta? De kan flyga och fara, Hitler och hans anhang. Vad gör de annat än ljuger och drar folk i fördärvet. Lill-Otto som inte ens ville ut i krig! Maken Otto tar beskedet med stoiskt lugn och utan yttre åthävor. Men i hans förtvivlan föds sakta en tanke om en motståndshandling. Planen är att han och hustrun Anna ska skriva brevkort och att han, Otto, ska lägga ut dem på ställen i staden där många passerar, i trapphus med läkarmottagningar och advokatkontor till exempel. Han ska vara sanningsbäraren mot förljugenheten. Brevkorten ska uppmärksammas, läsas, tas vidare, föda motståndet och se det växa. Regimen ska falla och kriget upphöra, det är tanken. Men det är förstås riskfyllt och kräver stor list och försiktighet. Fullt medvetna om att det kan kosta dem livet skrider de till verket. Det första brevkortet lyder: ”Moder! Führern har mördat min son! Führern kommer att döda också dina söner!”

 

Krigets Berlin

Allt sker i ett krigets Berlin som är ett virrvarr av människor som försöker överleva, men också ett Berlin som är ett väloljat maskineri av övervakare, rapportörer och tjallare som gör det mesta mot en ersättning. En strid ström av människor rör sig i hyreshusen. Öron lyssnar och rapporterar. Barnrika familjer, prostituerade, arbetare, småtjuvar, fattiga och bedragna befolkar de enkla kvarteren runt Jablonskistrasse. Den målande stadsbilden ger läsaren känslan av att följa med i en värld av upplösning. Allt är ställt på ända. De tidigare marginaliserade är de som nu övervakar, är brutala mot sina grannar, sprider skräck.

 

Maskineriet i statens kontrollapparat fungerar väl. Partirepresentanter, SS och Gestapo, beter sig som regel skändligt, korrupt och våldsamt, medan de som till yrket är tjänstemän upprätthåller en slags legitimitet åt regimen. De följer i alla fall de regelverk och lagar som råder. Det är bara ibland som en glipa i systemet visar sig, ett kort ögonblick av ouppmärksamhet eller undfallenhet hos tjänstemän eller partiorganisation. Då kan även ett uns av vanlig vänlighet och förståelse förekomma. Tack vare det kan paret Quangel flera gånger slinka igenom ”nätet”, oupptäckta.

 

Ensamma och rädda

Rädslan mellan människor för att bli rapporterade, falskeligen eller rätteligen, går som en röd tråd genom berättelsen. Vaksamheten är hela tiden förhärskande. Även brevkorten, som Otto Quangel lägger ut, gör den som hittar dem rädd för sitt liv. Att göra sig av med kortet så fort som möjligt är den naturliga och spontana reaktionen. Rädslan för att bli häktad, ställd till svars, dömd, avrättad – även om du är oskyldig – gör att korten inte får avsedd verkan. De får inte motståndet att samlas och växa, folk att agera, att sätta sig upp emot och protestera mot övergrepp som sker runt omkring dem. Det är egentligen en naiv förhoppning som springer ur förtvivlan snarare än en realistisk föreställning.

 

Paret Quangel är enkla människor, de har tagit hand om sitt. De är inte politiskt aktiva, även om de tillhört kvinnoförbundet och arbetsfronten (DAF). Det handlar alltså inte om ett organiserat motstånd, snarare om tomtebloss. Quangels vet inget om andras eventuella motstånd utan agerar isolerat. De är ensamma och förtvivlade, och sorgen driver dem att yttra sig emot det som åsamkat dem smärtan och förlusten. Men det är en golgata-vandring mot en obeveklig död. Den vandrar främst Otto, men även Anna, utan större tvekan.   

 

Kommissarie Escherich

Det finns bara en som kommer att ta intryck av Quangels, en garvad och erfaren kriminalkommissarie och tjänsteman. Escherich föraktar egentligen sina överordnade, de politiskt tillsatta, som inte kan skrået men likväl har starka åsikter om hur man ska få fast ”tomtenissen” som brevkortsskrivaren nu kallas. De festar om, super och skrålar, och beter sig som svin.

 

Escherich har en Berlinkarta med nålar för varje upphittat brevkort. När han väl får fast Otto genom tålamod, systematik och noggrannhet, gör Otto intryck. Quangel var inte den tomtenisse som Escherich föreställt sig. Det finns en resning och en obeveklighet, en ”ryggrad” hos denne enkle man som med en kalkylerad risk tagit ställning och agerat. Inte för egen vinning, som de korrupta nazister Escherich har runt sig, utan för en ståndpunkt, en konsekvens av en död son – en erfarenhet som Quangels delar med många. Den stillsamma, enkla och genom två år långa motståndshandlingen slår en spricka in i Escherich. Vem är han själv? Hur bidrar han till skeendena runt honom, vilkas blod har han på sina händer?

 

Otto Quangel

Hur kan Otto beskrivas? En tystlåten man som inte gör något väsen av sig. I Otto sker allt inombords, i djupet, till det yttre avslöjas inget. Ansiktet uppfattas som karaktärsfast och bestämt. En skarp blick och knyckiga huvudrörelser som hos en fågel, har han. Vill inte bli inblandad i politik. Han skulle antagligen inte agera om det inte vore för sonens död. Har inte mycket till övers för brunskjortorna, och inte heller för dem på fabriken och i hemkvarteren som ser sin chans att komma upp sig, inte av övertygelse utan för att sko sig, roffa åt sig av förmåner. Otto har tidigare varken agerat emot eller yttrat sig utan tyst följt med, och röstat fram Hitler som de flesta andra. Han sköter översynen av 60 man på möbelfabriken som nu får producera bombhållare och senare likkistor.

 

Han är en inbunden själ. Det kännetecknar också hans relation till Anna. Han släpper sällan henne nära, är karg, kontrollerad, oåtkomlig. Och så uppfattas han också som verkmästare. Han behöver inte yttra många ord, den fasta ihärdiga blicken räcker för att folk ska släppa samtalen och återgå till produktionen i fabriken. Pladder ser han ogint på, liksom dem som undanhåller sig från arbete. Den hållningen gör också att han värdesätts av fabriksledningen, inte för att han yttrar sympatier för partiet. Han är tyst i den saken. Men han är pålitlig, gör det han ska och håller ordning på manskapet.

 

Skulle vi lägga märke till Otto? Antagligen inte. Han smälter in och vill ha det så. Vill inte väcka uppmärksamhet. Men dagen då beskedet om sonens död når fram sker en förändring. Något tar en vändning i honom och en rörelse som ska få konsekvenser tar sin början.

 

Gräver sin egen grav

I drygt två år undgår paret Quangel upptäckt. Gestapo-kommissarie Escherich har då systematiskt kartlagt alla upphittade brevkort, var och när de lagts ut. Av 259 kort och åtta brev har alla utom 18 nått Escherich. Han väntar bara på att ”tomtenissen” ska gå i fällan. En gärningsmannaprofil finns: En ensam man, kanske änkling. En man utan sociala kontakter som bor inom en radie av två–fyra kvarter runt Jablonskistrasse. Det är Ottos strategi, att inte lägga ut kort alltför nära hemmet, men också hans fatala misstag. Escherich ringar in och går systematiskt till väga, kommer allt närmare ”tomtenissen”. Och Otto som tror att han tänkt på allt har känslan av att ha förbisett något. Kvarteren utan brevkortsnålar kring Jablonskistrasse på Escherichs vägg blir Ottos fall.  

 

En nyckelscen är dagen då Otto kallas in extra till fabriken för att ersätta en sjuk kollega. Ett missöde gör att två brevkort faller ur hans trasiga portfölj och hamnar på fabriksgolvet. Istället för att raskt plocka upp dem drivs han av sin nyfikenhet att se brevkortens verkan. Han har ju aldrig sett hur upphittaren reagerar. Till hans stora besvikelse är reaktionen bara bestörtning och rädsla. Kortet bränner i handen, man vill bara bli av med det. Läser det inte ens ordentligt. Han inser att han utsatt oskyldiga för stor fara, att planen varit förgäves. Escherich som kallas till platsen får ett infall att kontrollera de tjänstgörandes hemadresser. Förmannen Quangels adress stämmer in på de tomma kvarteren på kartan. Otto häktas och sätts i förhör. Det blir stor uppståndelse på fabriken, ingen hade kunnat ana detta! Under förhöret säger Escherich:

 

– Och ännu en sak, herr Quangel: har ni någonsin en enda gång tänkt på, hur mycket skräck och elände ni har vållat bland människorna med era kort? Folk har ju råkat rent i olycka för er skull, några har blivit häktade, och om en vet jag bestämt att han tog livet av sig för de här kortens skull …

– Nej! Nej! Ropade Quangel. Det har jag aldrig velat! Det anade jag aldrig! Vad jag ville, det var att vi skulle få det bättre, att folk skulle få veta sanningen, att kriget skulle sluta fortare, att det äntligen skulle bli ett slut på allt dödandet – det var det jag ville! Men inte ville jag sprida skräck och elände, aldrig har jag velat göra det värre för folk än det är! De stackars människorna – har jag skrämt dem, har jag gjort dem så illa! Vem var det som tog livet av sig?

 

Att kunna välja sin egen död

Dödsdomen faller obevekligt över paret Qangel. Lands- och högförräderi är åtalspunkten, och domen given. Rättegången är en fars och en maktuppvisning. Makarna erkänner utan förbehåll, det är de som skrivit och lagt ut brevkorten. Ändå blir domare och åklagare upprörda över att paret inte bjuder motstånd. Domaren över att han blir snuvad på sitt ”skådespel”, att få förödmjuka och förlöjliga de två, de ska bli riktigt rädda. En sju timmar lång förhandling genomförs, som kunde ha varit över på en halvtimme.

 

Quangels får varsin insmugglad giftampull från grannen kammarrättsrådet Fromm. Den ger dem en frihet i förhållande till fängelsevakter och skarprättare. Ett val! För Otto gör vissheten att kunna välja tidpunkten för sin död att ångesten släpper, nu kan han dra ”mördarna” vid näsan.

 

Det lilla röret med den vattenklara blåsyrelösningen hade gjort honom till en fri människa. För de andra, hans bröder i lidandet, fanns ingen undanflykt från den utstakade sista bittra vägen: men han kunde välja. Han kunde dö precis när han ville, han behövde bara vilja det. Han var fri. Fånge i de dödsdömdas hus, inspärrad bakom galler och murar, fjättrad med kedjor och bojor, så hade han, Otto Quangel, före detta snickarmästare, före detta verkmästare, före detta äkta make, före detta far, före detta upprorsman mot Hitlerriket, blivit en fri man. Tack vare dem som dömde honom hade han blivit fri, fri som han aldrig förr i sitt liv hade känt sig.

 

För Anna däremot ger giftampullen en djup ångest för vad hon skulle kunna ta sig till. Hon gör sig av med den. Hon har också valt, men fri blir hon först när det oundvikliga inte ligger i hennes hand. 

 

Behåller sin värdighet

I möjligheten att välja sin död ligger en värdighet. Otto går mot döden samlad och utan större tvekan. Döden är snarast en bekräftelse på att han valt och gjort rätt. Att han inte stillatigande låtit sig nöja med brevet utan stått upp för sonen och andra, att de inte ska ha dött förgäves. Paret Quangels moraliska styrka, att inte vika från sitt ansvar, att stå fast vid att orätt har begåtts, att sanningen ska sägas och att de därför handlat, gör intryck på kommissarie Escherich och några andra. Otto och Anna Quangel värnar om sin mänskliga värdighet i en värld som har lite av det.

 

För Escherich blir mötet med Otto, att slutligen få sätta fast ”tomtenissen”, en vändpunkt. I Ottos oeftergivenhet, i hans genomträngande blick, reflekteras Escherichs eget handlande genom åren och hans inre domare är inte nådig. Vem är han i de gärningar han utfört i rikets tjänst? De överordnades svinerier och korrupta leverne ställs obevekligt mot den enkle Quangels fasthet och konsekvens, och den inre falluckan i Escherich öppnar sig, raset kommer – och döden genom hans egen kula.

 

Ensamma i en tid av oro

Ensam i Berlin, eller En mot alla som var titeln på den första svenska utgåvan, lyfter fram utsattheten i en mycket svår tid. Handlade Quangels naivt? Romantiserade de sin egen förmåga? Man kan knappast göra motstånd under sådana förhållanden utan risk för sitt liv, och även då med begränsad verkan. Ensamheten framträder tydligt i flera livsöden i boken. Hos Quangels i det isolerade motståndet, i deras begränsade plats i livet, i relationerna de inte har. Länge lever de var och en för sig, Otto och Anna. Men mitt i sin förtvivlan och desperation efter sonens död försöker de bevara något av sin värdighet. Vad finns mer att förlora när de förlorat allt? De är ”gamla”, dryga 50 år – deras ljuspunkt, sonen, är borta. Runt dem visar sig mänskligheten från sin allra sämsta sida, redo att sälja ut även de närmaste för en gnutta bröd. Vad återstår, annat än ”Jeder stirbt für sich allein”, var och en dör ensam.    

 

Den enkla motståndshandlingen

Alla bär vi i oss ett frö till förändring. Det fröet kan förbli vilande om en inre eller yttre retning till att fröet ska utvecklas saknas. I paret Quangels fall kunde livet ha fortsatt sin gilla gång, om inte brevet kommit. De hade fortsatt att leva för sig själva och aktat sig för att vara till bry för andra. Sonen och hans fästmö hade varit tillräckligt för dem. De förväntade sig inte mycket mer. Men sonens död blir den utlösande faktorn, en omständighet som provocerar dem att stegvis börja handla, för att åtminstone behålla sin självaktning. För paret känner sig förnedrade, de som levt och skött sig hela livet, men nu med sonens död förråtts av dem som leder landet.

 

Quangels enkla motståndshandling, brevkorten i trappuppgångarna, gör ingen skillnad på det stora hela. Brevkorten påverkar inte utgången för nazi-Tyskland, de får inga efterföljare. Parets agerande är från början på sin höjd en irriterande flugas surrande för Gestapo-kommissarien Escherich som får ett brevkort på sitt bord. Men han tar intryck av den envetna stillsamma motståndshandlingen, allt eftersom brevkorten kommer in. Först ett brevkort, sedan flera. Ja, Escherichs inre sätts till sist i gungning, han är inte utan samvete eller egen moral. Han blir till synes den ende som Otto Quangel ”omvänder”. Ett korrupt system, det är vad Escherich är en del av, en kugge, en hantlangare i maskineriet, så tjänsteman han är. Mångas liv har han på sitt samvete. I mötet med Otto blir han smärtsamt medveten om det.

 

När prövas vår moral på riktigt? Kanske när det kostar oss som mest. Kanske i en tid som Quangels och Escherichs, men även idag i Belarus, Ryssland, Hong Kong och Myanmar. Skulle vi ha modet att handla, som Otto? Är vi kanske lyckligt lottade som inte lever i sammanhang där den egna moralen så uttryckligen prövas. Det är när det verkligen kostar som vi ser vad moral är, menade filosofen Immanuel Kant. Ensam i Berlin porträtterar flera sådana enskilda öden, öden som denna text inte haft utrymme att beskriva. De hade kanske inte betydelse för den stora bilden, för det som gjorde att skeendena tippade över för Tyskland i stort, men hade det ändå.

 

– Vad är det egentligen också ni har inbillat er, Quangel? Ni en enkel arbetare, har velat bekämpa führern, führern som bakom sig har partiet, krigsmakten till lands och vatten, SS och SA ... Det är ju löjligt! Det borde ni väl ha kunnat inse på förhand, att det skulle gå illa! Det är ju som om en mygga skulle ge sig till att slåss med en elefant. Jag förstår det inte, ni, en förståndig karl! – Nej, det kommer kommissarien aldrig att begripa. Det spelar nämligen ingen roll, om man är ensam eller tiotusen. När man blir på det klara med att man måste slåss så slåss man, om man har andra med sig eller inte.

Produkter

Dyade 2021/2 Forfattere om livet

 

Relaterte artikler

Abonnement på Dyade

Et abonnement på Dyade er en betydelig gave til en ubetydelig pris. Fire temanummer i året, hvert nummer en fordypning i ett spesifikt tema.

Abonnement kan kjøpes her

Abonnere fra Sverige

Abonnere fra Danmark

2021-utgivelsene

2/21: Forfattere om livet

1/21: Stillhetens kraft

Tidligere utgivelser:

4/20: Korona - slutten på den lange freden 

3/20: Hvem blir vi når vi blir syke?

2/20: The Beatles og meditasjon 50 år etter

1/20: Skammen

4/19: Under overflaten

3/19: Hukommelse

2/19: Lidenskap og vitenskap

1/19: Vesten vs. Resten 

4/18: Vårt forhold til dyr 

3/18: Yoga

2/18: Rus

1/18: Magiske speil

Meld deg på vårt nyhetsbrev

Det kan du gjøre her

Facebook

Lik oss på Facebook og få oppdateringer hver gang det skjer noe.

Dyade på Facebook

Lesetips til elever i VGS

Er du nysgjerrig, ønsker å forstå mer eller trenger bakgrunnstoff til stilskriving? Emneknagger og utvalgte artikler finner du her.

Smakebiter

Skyen

Etter mitt første fordypelseskurs i Acem gjenopptok jeg tegning. De fem siste årene hadde jeg tegnet lite, og forholdt meg til tegning som en måte å illustrere idéer på.

Et rom der dørene til det ubevisste står på gløtt

Jeg har et mål, men vet ikke veien til målet. Jeg vet ikke engang hvordan målet ser ut. Jeg vet bare at jeg skal skrive noe om min erfaring som arkitekt og som mediterende, men hva teksten kommer til å handle om vet jeg ikke enda.

Det er typisk en kreativ prosess for en arkitekt, å jobbe mot et mål, med et resultat vokser frem underveis. Og prosessen er ganske lik, enten det gjelder å skrive eller å tegne hus.

Turist i et krevende land

Bilder fra en reise i Algerie

Den arabiske mannen

— mellom barken og veden

Vi har hørt mye om Midt-Østens kvinner og deres vilkår, men hvordan er det å være arabisk mann, vokse opp i en arabisk familie, leve sitt liv med kone og barn, venner og arbeidskolleger? Er de entydige vinnere i kjønnskampen, eller er det ikke så enkelt?

De har andre skikker og synsmåter enn skandinaviske menn. Kan vi allikevel forstå deres hverdag og liv?

Yoga og helse

— hva sier forskningen?

Hva gjør yoga med helsen? Ulike yogabøker presenterer ulike effekter, noen basert på rene antagelser, andre på erfaring. Det siste tiåret har vitenskapelig forskning på yoga tatt seg kraftig opp. I denne artikkelen diskuterer Erik Ekker Solberg, Halvor Eifring og Are Holen yoga-forskningens resultater.

Stillhetens bevegelser

Vi er mennesker av kjøtt og blod, og våre liv er spunnet inn i tiden. Yoga og meditasjon gir svar til noen av sinnets lengsler mot stillhet og tidløshet, men slipper aldri helt taket i kroppens, sansenes og hverdagens mylder av krav og behov. Kroppslige og mentale teknikker kan hjelpe oss å leve nær spenningsfeltet mellom det stille og det støyende.

I have nothing to say, and I am saying it

- Nøytralitet som forpliktelse

Tate Gallery for Modern Art i London har ved siden av et non-figurativt maleri slått opp dette sitatet av den nonfigurative maler Gerhard Richter: ”I have nothing to say, and I am saying it.”

Kunne han (Sarkozy) bare sett det selv!

For å illustrere aktualisering kan man bruke ikke bare historier om mediterende, men også ”felles kjente” fra politikk, næringsliv og litteratur. Det er ingen grunn til å tro at f eks Frankrikes tidligere president Nikolas Sarkozy eller Apples grunnlegger Steve Jobs ville ”holdt ut” med en mild meditasjonsmetode som Acem-meditasjon. Men de kan brukes som pedagogiske eksempler i et mer allment forsøkt på å forstå hva aktualisering er.

Meditasjon over døde kropper

Slutten på livet er tema for meditasjon i de fleste kulturer. Men den aller sterkeste påminnelse om dødens realitet er fysisk: livløse kropper, råtnende legemsdeler, hodeskaller og knokler. Man skulle kanskje tro at slikt bare fyller en med vemmelse, men fredfylt ro ser ut til å være en like vanlig reaksjon.

Med ansikt mot døden

Døden er absolutt. Den er ikke høflig. Den pakker ikke inn. Døden kommer når den kommer og tar det den tar. Den presser alvor og følelser selv på de som liker å holde denslags på avstand. Døden er brutal, men ærlig.

Feriereisen og fortellingen om deg selv

- om forskning på turisters erfaring av reisen

Svein Larsen har gjennomført en rekke studier av turister og feriereisende, blant annet med vekt på motiver for å reise, vurderinger av risiko og sammenlikning på tvers av land og kulturer.

Reise i okkupert land

"Halvor, du må våkne!" I søvne har jeg hørt den harde og intense bankingen lenge, men den har flytt sammen med bilder og fantasier i drømmene mine, og jeg har sovet ufortrødent videre. Men nå er det vår dør de dundrer løs på, etter først å ha brutt seg inn gjennom det lille og primitive, men egentlig ganske hyggelige hotellets hovedinngang og gått fra dør til dør med det samme støyende og angstvekkende budskap: "Husundersøkelse!"

Hvor opptatt er vi av sex, og hvorfor?

Det er vel kjent at unge menn kan ha lyst på sex en gang i mellom, men seksualbehovet ser ut til å gjennomsyre oss hele livet. Seksualdriften påvirker oss livet igjennom, enten vi vil det eller ikke. Dette gjør sex til en eksistensiell utfordring.

Sjekking, sex og partnervalg

- kresne kvinner og ivrige menn?

Menn vil spre genene sine til flest mulige kvinner, mens kvinner har færre sjanser og satser mer på hver mann – at han skal bli der for alltid og beskytte henne og barna. Men hvor godt stemmer dette for hvordan kvinner og menn sjekker i dag? Og er det faktisk slik at menn har mest lyst og kvinner ikke orker?

Menn uten manuskript

Guttemannen lunter inn på scenen. Ikke farlig. Bare uskikkelig.

Uregjerlige liv med vendepunkter

Hva er vår livshistorie? Det er i alle fall ikke dokumentasjon av alt som har skjedd i livene våre. Vi har ikke hjernekapasitet til å huske alt, og om vi – med støtte i moderne datalagring – kunne det, så ville det bli en uprioritert oppsamling av smått og stort som knapt ville interessere noen.