Att erkänna sig själv är centralt för oss, för att vi ska omfamna och äga våra liv.
– att äga sin berättelse Monika Wirkkala Att erkänna sig själv är centralt för oss, för att vi ska omfamna och äga våra liv. Kan vi stärka ett inre erkännande blir vi också mer förankrade i oss själva. Hur kan meditation bidra till att stimulera och stärka ett inre erkännande? – Denna artikel visar hur meditation under en längre tidsperiod, till exempel under hela vuxenlivet, kan ge ett sådant stöd.
Låt oss börja med en meditationshistoria om en kvinna som levt med nedstämdhet och självtvivel under stor del av sitt liv. Uppväxten kantades av flyttar och uppbrott, relationer blev lidande. De första åren växte hon upp hos sina morföräldrar för att sedan förenas med sina föräldrar; familjen levde av olika skäl åtskild.
Den återförenade familjen flyttade till pappans hemland, långt bort, och kontakten med morföräldrarna bröts på grund av avståndet. Nu bodde familjen i stället närmare farföräldrar och kusiner till henne som hon knöt an till, och den närmsta familjen var mor och far.
I tioårsåldern blev det så en ny flytt, nu tillbaka till mammans hemland, och långt ifrån farföräldrar och kusiner där hon rotat sig. Det tog tid att finna sig till rätta igen. Det blev viktigt att klara sig själv och göra det bra. Från att ha varit medelmåttig i skolan blev hon nu högpresterande. Ledig tid ägnades åt skolarbete. Kanske var det en kompensation för den trygghet som gått förlorad. Det var bäst att säkra sig själv och klara tillvaron så gott det gick, på egen hand.
Som vuxen började hon meditera, mest för att koppla av, få återhämtning och ny energi. Men meditationsvanorna blev ryckiga, det var inte enkelt att meditera varje dag. Något höll henne tillbaka, vad visste hon inte riktigt. En vägledare skulle ha sagt att det nog rörde sig om ett inre motstånd. Pojkvännen, som redan mediterade, var ett stöd. När han mediterade gjorde hon det oftast också. Annars hade nog meditationen sakta men säkert glidit ut i sanden.
Så gick ett år, det gick två, och meditationen var fortfarande svår att få regelbunden. Hon hade inte riktigt energin att driva på för egen maskin. En veckoretreat med längre meditationer på fyra-fem timmar per dag blev en vändpunkt. En bit in i retreaten kom diffusa och sedan allt tydligare magsmärtor i medita- Hon kunde se mönster, känna barnet i sig, sorgen, och förstå reaktioner och handlingar nu och då, allt kopplat till händelser som format henne.
tionerna. Det var obehagligt och inte så lätt att handskas med. Hon försökte vara i smärtan, med metodljud och en accepterande hållning, som hon hade som verktyg, och inte motarbeta den. Ibland tilltog smärtan, ibland gick meditationen över i sömn, och drömliknande bilder och tankar som hon inte riktigt fick grepp om.
– Var smärtan kanske på något sätt kopplad till erfarenheterna i uppväxten, undrade vägledaren. Kvinnan visste att hon ofta haft magont som barn och att hon därför börjat skolan som sexåring för att vara med sin mamma som var lärare. Det magonda hade gett med sig och gjorde det efterhand nu också, ju mer hon pratade om uppväxten.
Tiden hemma efter retreaten präglades av perioder av oro, rastlöshet och nedstämdhet, och det blev tydligt för henne att något var i rörelse. Fortfarande var det dock svårt att placera det hon mötte i sig själv. Hon levde i en bra relation, hade ett engagerande jobb, var uppskattad, och livet var till det yttre i stort sett gott. Så vad handlade detta om?
Oro och nedstämdhet hade varit en del av tonårsperioden, men hon närmade sig nu de trettio och hade tänkt att hon vid det här laget skulle vara vuxen och att den stormiga delen av känslolivet skulle ha lugnat sig. Hon höll ifrån sig känslorna, de passade inte in i det liv hon levde, och de oroade. Det påverkade förstås lusten att meditera. Halvtimmesmeditationerna kändes långa. En osäkerhet och ängslighet spred sig i det dagliga, hon drog sig undan sociala kontakter och ville helst vara ensam. Känslan av att hon kunde mista något, eller att något skulle gå sönder, var alltmer närvarande. Sorgen från förr knackade på.
Hur skulle hon förklara det för omgivningen? Vägledaren från retreaten skulle ha sagt att det här nog handlade om en aktualisering och att den kanske redan aktiverats när hon lärde sig meditera, och att det gjort att hon haft svårt för att meditera mer regelbundet. Att det handlade om ett motstånd mot att ta in och erkänna det hon bar på för sig själv.
Retreaten hade öppnat för barndomens uppbrott, för saknaden efter den trygghet hon fått lämna, och smärtan över det kom i meditationen. Att skiljas från personer som månade om henne, den upplevda ensamheten och övergivenheten därefter. Steg för steg nådde fragmenten henne, minnena, bilderna, känslorna – pusselbitar som fyllde ut och fördjupade berättelsen. Hon kunde se mönster, känna barnet i sig, sorgen, och förstå reaktioner och handlingar nu och då, allt kopplat till händelser som format henne.
Sorgen hade under åren också kommit till uttryck i osäkerhet i relationer. Var hon önskad? Detta hade utmynnat i strategier för hur hon rustade sig för att inte vara sårbar. Att vara duktig i skolan var en strategi, att göra sig oberoende av andra en annan. Också som vuxen var det viktigt för henne att vara självständig och inte i behov av andra. Det här var handlingsstrategier som hon inte sett eller varit riktigt medveten om. Känslan av att allt kunde gå om intet, att något drastiskt när som helst kunde hända, att hon var den som inte dög, fanns där och påverkade förmågan till närhet.
Hur gick det sedan? Hon började i terapi, fortsatte att delta i retreater och mediterar nu re- Essensen är att ta emot, omfamna, se och acceptera, att ha en kärlek för och försonas med det som är och har varit. gelbundet sedan länge. Ett försoningsarbete fick sin början och pågår fortfarande: att ta emot och acceptera sorgen i henne såsom legitim. Hon fortsätter att upptäcka och se de egna kraven och sina tvivel på sig själv, och varför hon har dem. Meditationen tar henne framåt.
Vad illustrerar då berättelsen ovan? Med den aktualisering av livsteman som retreaten ger får sorgen en placering hos kvinnan som den inte haft tidigare. Hon kommer i högre grad att omfamna och äga sin livsberättelse genom den öppenhet och acceptans som meditationen tillför det som kommer av tankar, intryck, känslor osv., genom upprepningen av ett metodljud. Det är ett erkännande som hjälper henne att omfamna smärtan och sorgen, och som gör att sorgen inkluderas i henne på ett annat sätt. Essensen är att ta emot, omfamna, se och acceptera, att ha en kärlek för och försonas med det som är och har varit. Att skapa plats också för det tvetydiga och det sammansatta, och inte straffa sig själv men heller inte beundra eller idealisera. När omfamningen och inkluderingen sker, så faller också något i sinnet till ro. Då behöver vi inte sträva efter att vara något annat än det vi är.
Processen skulle kunna beskrivas i tre steg: 1. Den mediterande känner oro och obehag i sin meditation. Oron aktualiseras och ges rum genom ett ledigt utförande, och det obearbetade tar sig uttryck som inte nödvändigtvis härleds till något bestämt. Det vi känner är just bara en oro.
Resultatet är att det omedvetna inflytandet stärks och utmanar det lediga utförandet, och vi får ett motstånd mot en fortsatt erkännandeprocess. I ett första steg handlar det alltså om att bli klar över vad vi förnimmer, och att registrera det.
2. I ett nästa steg kan vi lyckas förhålla oss mer accepterande och ledigt till det vi förnimmer, om det sedan är smärta, oro, rastlöshet, värderande tankar eller annat. Vi accepterar i ökande grad det som utspelar sig i sinnet och låter det vara som det är. Det obearbetade får då en större frihet, och kan senare (ibland långt senare) i stället dyka upp som en stämning, bild eller fragment som kanske kan knytas till en händelse eller period i livet.
Denna inre omformning av en rest följer sin egen logik, och är ett led i en fortsatt bearbetning. Det gör att vi rör oss mellan olika uttryck eller nivåer i oss: kroppsliga förnimmelser, tankar, drömlika tillstånd, rastlöshet etc. Vår uppgift är att följa, inte styra eller pressa fram något. En accepterande hållning är här i fokus.
3. I ett tredje steg kommer erkännandet (anerkjennelsen) till uttryck i en inre relation, en jag-jag-relation – jag inkluderar eller integrerar något i mig själv som jag tidigare inte erkände eller omfamnade såsom mitt. Och det gör jag i handling, med metodljud och ledighet. Det jag först förhöll mig till som något annat eller icke-mig, med ett avstånd till mig själv, är också jag. Hos kvinnan innebär det att sorgen får en placering som hon äger – ”sorgen är min, jag erkänner den såsom min”. Den blir en del av hennes berättelse. Med acceptans och handling I meditationens natur ligger att möta sig själv – att se och erkänna både det hos oss som är bra, och det som begränsar.
integrerar vi något som en del av oss. En inre jag-jag-relation befästs och bekräftas. Det ickeerkända, som varit bortträngt eller oönskat, integreras på nytt. Erkännande förutsätter att vi tar emot, med en öppen och accepterande hållning, det som utspelas spontant i oss som en del av oss.
Aktualiseringar kan vara påfrestande. Det ser vi också i exemplet ovan. Ofta blir vi självkritiska, vi uppfattar att vi gör något fel, att vi inte lyckas i meditationen, och tänker kanske att meditationen inte längre har den effekt som den haft.
Vi kanske upphör med att meditera, eller så blir meditationen sporadisk Aktualiseringar står i beröring med relationer och händelser som är smärtsamma, och de rör Om aktualisering Alla som mediterar regelbundet kommer emellanåt att behöva förhålla sig till en eller annan grad av aktualisering – kortvarig eller långvarig. Den kan vara lättare eller mer intensiv. En aktualisering utsätter våra karaktärsdrag och inre mönster för ett förändringstryck. Det handlar om en förändring av de strukturer som selekterar innehållet och därmed styr våra upplevelser, beslut och handlingar. Dessa mönster bidrar till hur vi till exempel knyter sociala band, hanterar uppgifter och plikter eller förhåller oss till auktoriteter och vår egen autonomi etc.
När vi är riktigt avspända kommer överkomliga, passande och hanterbara doser av obearbetat material att släppas in i medvetandet genom spontanaktiviteterna. Då övergår de från en dold, sluten och låst situation till en som är mer möjlig att bearbeta. Det ger en potential till befriande förändringar. Vid sådana övergångar sker nästan alltid en viss påverkan på meditationsutförandet, ofta i form av motstånd, avvikelse i utförandet eller en förvrängning av upplevelsen. Denna påverkan kommer från inre områden utanför vårt medvetande. De är i första hand omedvetna försök att förhindra en förändring. En annan typ av påverkan kan gälla våra meditationsvanor – vi kan bli oregelbundna, ta en paus eller sluta meditera. Mer att hämta (2018), s. 103–104.
vid vår bild och uppfattning om oss själva. För kvinnan var det hur uppbrotten, de ständiga flyttarna, och ensamheten och övergivenheten påverkat henne som liten och fortfarande gjorde det. Det var först som vuxen och efter en längre tids meditation, och vägledningar, som hon kunde öppna sig för sorgen som följt henne sedan barnsben. Motståndet mot att ta in och erkänna den sorgen gjorde bland annat att hon undvek att meditera men också att hon inte gärna gick in i nya relationer och inte heller var bra på att underhålla de gamla. Avtrycken av den förlust hon upplevt hade varit ganska tydliga, men inte för henne. Hon hade på olika sätt, omedvetet, distanserat sig från smärtan och en möjlig försoning med det liv som var hennes.
När kvinnan tar in och erkänner sin berättelse, eller bereder plats för den, erkänner hon också sig själv. Erkännandet ger ny insikt och en ändring i jag-jag-relationen, det vill säga till henne själv. Barnet står inte längre vid sidan om den vuxna och knackar på, utan finns i och hos henne. Det ger en känslomässig förändring som kan beskrivas som en mognad; en inre relation har ändrats.
Det vi ser är ett erkännande mellan två inre subjekt (eller jag): den som upprepar metodljudet, det vill säga den som handlar och tar emot, och den som ger sig till känna spontant genom tankar, intryck, kroppsförnimmelser etc. Erkännandet är att omfamna och acceptera det som är. Det är inget vi kan pressa eller tvinga oss till.
Det är ett inkluderande av det som genuint är jag, och något vi gör i handling. Vi tar in och tar emot smärta, oro, rastlöshet, självkritik osv. i meditationshandlingen. Oro och rastlöshet kan upplevas som något som inte är jag, men du är också det. Det vi hållit på avstånd, gjort främmande eller marginaliserat, tas in igen och inkluderas. Vi äger det och äger då också vår historia, det vill säga berättelsen om oss. Det ger en statusförändring för det som var undanhållet, och en rätt till existens.
Eget erkännande (anerkjennelse) är viktigt för en sund självuppfattning och självuppskattning. Det sägs att en person med en trygg inre förankring tenderar att vara mer proaktiv och ta ansvar för sina handlingar, medan den som behöver bekräftelse från andra har en tendens att uppleva sig som offer för omständigheter. Med andra ord, är vi beroende av yttre erkännanden blir vi sårbara för andras åsikter och bedömningar.
Meditation kan utveckla en trygg(are) förankring. Insiktsprocessen i Acem Meditation stödjer inre erkännanden, och vi behöver då i mindre utsträckning rikta oss mot andra för att få det. I stället äger och känner vi våra styrkor och svagheter, vilket gör oss friare och bättre i stånd att bedöma vårt handlande i relation till det som sker i vår omgivning. Vår observation av oss och omvärlden blir då också mindre förvrängd.
Det betyder inte att vi ser allt i ett positivt ljus men vi har förmågan att värdera det som sker utifrån en punkt i oss där vi inför oss själva är okej. Då finns det rum även för den i oss som misslyckas eller inte lever upp till förväntan.
I meditationens natur ligger att möta sig själv – att se och erkänna både det hos oss som är bra, och det som begränsar. Det ger en stabilitet och en bedömningsförmåga som är viktig för oss i förhållande till eget liv, men också i sociala och samhälleliga sammanhang. Vi står tryggare, i oss själva och i våra ståndpunkter, för att vi är mer förankrade i vår person och berättelse.
Om Acem Meditation Acem Meditation är en icke-styrande (non-directive) form av meditationsteknik, med ett metodljud som verktyg. Metoden minskar inre spänningar och främjar bearbetningen av psykologiska rester. Tillsammans med inre erkännanden stimulerar Acem Meditation till självinsikt och ökad acceptans av oss själva.
Under Acem Meditation ges utrymme för självreflektion och inre dialog. Vi tar emot tankar och känslor utan att döma, vilket bidrar till en ökad inre acceptans. Acem Meditation fokuserar inte aktivt på inre erkännande, men skapar en inre miljö för insikt.