Robotdammsugaren och pappas berättelser

Jag hatar verkligen scifi, har noll koll och känner verkligen inget intresse eller dragning till den. Och det kanske jag inte behöver heller. Men frågan är varför jag har en så djupt rotad skepsis mot science fiction? Jag har aldrig varit särskilt intresserad, och inte förstått andras fascination över den heller. Varför lägga tid på uppdikta de scenarier om något som är spekulativt och inte går att bekräfta, har jag tänkt. Jag tar hellre skeenden som faktiskt skulle kunna hända eller har hänt, än att identifiera mig med något som kanske aldrig ens kommer att ske. “Waste of time”, om man frågar mig.

ROBOTDAMMSUGAREN– MIN SCIENCE FICTION

Men så en dag köper min vuxne son en robot dammsugare till sig själv. Han gör det för att han inte orkar avsätta tid för städning, han har viktigare saker för sig, men också för att han är ingenjör och gillar teknik och utveckling. Varför inte? Jag har en kollega som också just köpt en robotdammsugare och hon är väldigt nöjd. Den elektroniska hjälpredan levereras, en rund vit sak lika stor som en större mattallrik. Den visar sig vara riktigt användbar. Jag börjar låna hem den ibland för att låta den städa även hos mig. Och vad händer? Jag börjar kalla den för “lilla städhjälpen” och ger den närmast mänskliga egenskaper. Den berättar att den identifierat ett nytt städområde och ska sätta i gång, att den behöver laddas och att den är klar med städ- ningen. Fascinerande. Till min förvåning börjar jag vänja mig vid “den lilla vännen” till den grad att jag tänker att en ålderdom med robot- hjälp nog inte blir så tokig ändå. Hellre det än ingen hjälp alls. Och kanske hellre hjälp av robotar än människor som jag ska ‘deala med’ för att de har en annan uppfattning om vad som behöver göras. Jag börjar till och med känna en affinitet för den lilla tingesten och en vilja att ta hand om den – jag vill att den ska ha det bra. Den är fin och gör nytta. Ja, den kanske rent av tycker om att göra nytta för mig?

Jag som fnyst åt science fiction och sagt att det finns viktigare saker att använda tiden till. Nu är jag mitt inne i min scifi-vardag med en manick som mycket väl hade kunnat dyka upp i scifi-litteraturen för 70 år sedan, men kanske med en annan funktionalitet och andra använd ningsområden. Jag minns en populär tecknad amerikansk tv-serie om pojken Richie Rich från millennieskiftet, när barnen var små, med en robot som hemhjälp – mekanisk, men med mänskligt utseende. Då kändes “hon” riktigt surrealistisk – men inte nu längre, robotarna är här. Utvecklingen ger oss “AI-människor” som talar och beter sig som vi. Så varför denna nyväckta fascination över robotdammsugaren, när jag inte attraheras av scifi?

PAPPA BERÄTTADE

Min pappa var en berättare. Mysstunderna när jag var liten var när vi låg på sängen bredvid varandra, tittade upp i taket och det ur pap pa strömmade sagor och berättelser som han kom på i stunden. Han målade händelser och landskap som jag bara kunde drömma om, en fablernas värld tog form. Det han berättade var förstås inte realistiskt, och det visste jag nog, men det var en kittlande värld som hjälpte mig att hantera mina rädslor i tillvaron, som ju sagor gör. Jag älskade de stunderna som gav närhet och tröst. Men är inte scifi just vuxensagor, inte långt ifrån pappas berättelser? Så varför detta motstånd mot scifi som vuxen? 

En oro har jag, tänk om mitt ointresse för scifi visar på bristande fantasi. Det är inte riktigt så jag vill framstå. Känns ju som att jag är en rätt tråkig ”matter of fact”-person. Eller kanske kan mitt ointresse liknas vid bristande humor? Jag är ofta den som sist inser att det just var någon som skämtade med mig. Jag tänker att jag kanske inte vill släppa förankringen i “verk ligheten”, i det jag har runt mig. Att skämta innebär ju att våga släppa loss och “leka”. Men min största oro handlar nog om att inte ha en beredskap för när dramatiska skiften i omvärl den uppstår. Att vara lite “efter”. Den utveck ling som AI haft på kort tid är exempelvis inget jag riktigt förutsåg, däremot gjorde mina vuxna söner det långt innan det hände.

Jag tänker rätt ofta på att jag inte är så flexibel och omställningsbar (adaptable) som jag skulle vilja vara, för att en stark inre rationalitet i mig lägger hinder i vägen och inte vill låta mig vara så öppen som jag kunde vara för det som kan komma. Jag utgår, och vill utgå ifrån att värl den ser ut som den alltid har gjort – för att det är tryggast så. Så en undran jag har är om jag skulle vara tillräckligt vaken för att i tid upp märksamma försök till påverkan eller (politiska) förändringar runt mig i riktning mot ett mer repressivt och totalitärt samhälle? Kanske är det för att motverka sådana scenarier som samhälls- institutioner och myndigheter nu arbetar med att säkra sin beredskap. Vi behöver ligga steget före både vad gäller intrång i IT-miljöer, be lastningsattacker och påverkanskampanjer via sociala medier. Hot av olika slag finns. Världen förändras och det går snabbt. Kan scifi kanske då stärka vår förmåga att tänka i nya “otänkba ra” banor och öka vår beredskap för en snabb omställning? Är den kanske sannare än verklig heten?

VARFÖR SCIFI?

Jag talade med en vän som är en varm anhäng- are av scifi. Star Trek – The Next Generation (ST:TNG) hade betytt mycket för honom under tonårstiden. Han såg avsnitten om och om igen. Serien var för honom en viktig palett och ett stöd när han sökte sin identitet och sina värde- ringar. Med seriens hjälp prövade han sig fram i olika etiska frågor. För, sa han, scifi lyfter ut aktuella etiska frågor från samtiden och prövar olika ställningstaganden för att se vart de leder. Som ett slags laboratorium. Och det kunde jag ju inte säga emot. För vad är till exempel Karin Boyes Kallocain, Frank Herberts Dune, George Orwells Animal Farm och 1984, eller Aldous Huxleys Brave New World om inte beskriv- ningar av hur samhällen skulle kunna se ut, under vissa premisser, om man gjorde vissa vägval.

SCIFI FÖRSÄTTER MIG I ETT OSÄKERT LÄGE

All skönlitteratur är ju mer eller mindre upp- diktad, narrativen är utformade utifrån en för fattares perspektiv och personlighet, även om personliga erfarenheter och historiska skeenden vävs in. Att då inte lockas av scifi-världen för att den skulle vara för överdriven och långt ifrån verkligheten håller alltså inte riktigt. Den utgår ju också ifrån någons “verklighet” och tankar, men om framtiden. Riktigt bra scifi bygger ju också på antaganden från aktuell forskning och drar ut frågeställningar och slutsatser lite längre, leker och prövar dem på en ny verklighet. Men scifi-världen försätter mig i ett osäkert läge. Jag vill kunna lita på berättelsen, att det som beskrivs skulle kunna hända – så som jag gjorde med pappas berättelser. Ibland känner jag mig därför både andefattig och tråkig, och för myck- et “realist” när jag nu inte jublande tar emot scifi-världen. Kanske handlar min tveksamhet om att jag försätts tillbaka till uppväxten, till en vardag som ofta kunde vara både oberäknelig och otrygg. Kanske är det därför jag fortfarande har barnets allvar med mig, fantasin och lekfull heten får inte plats, trots pappas berättelser. Det är tryggast så. Spekulationer, som för mig leder för långt ifrån det som är, väcker alltså inte mitt intresse – det blir för osäkert. Och det är okej så. Men kanske är scifi-världen därför ändå “sannare” än min verklighet?

Så var det då robotdammsugaren. Jag lånar fort farande hem den av min son då och då, och är lika förtjust över att se den varje gång. Den gör verkligen nytta för mig, och det utan några krav eller invändningar. Den är samarbetsvillig och gör mig glad. Rent och fint blir det också. Ett scifi på sitt bästa, en robotvän som under- lättar min vardag – och nog tillräckligt med scifi för mig.